Att stå bredvid

För några dagar sedan skrev E ett långt inlägg som inte gick att kommentera. Jag har hittills respekterat hennes önskan att inte göra det och jag ska försöka fortsätta att göra det även om det är svårt. Jag kan inte riktigt hålla med om att hon har någon slags ensamrätt till att känna och tänka åt mig. Faktum är att jag är fullt kapabel att känna mina egna känslor utan att hon gör det åt mig. Jag ska dock inte gå in på det just nu eftersom det skulle innebära att jag inte längre respekterar hennes önskan.

Jag var visserligen redan förälskad i henne när jag fick veta om hennes sjukdom men vi inledde ett förhållande efter det att hon berättade om sin sjukdom. Det innebär att jag gick in vårt förhållande med öppna ögon, fullt och väl medveten om att det fanns en stor risk för att hon skulle mista synen inom en inte allt för avlägsen framtid.

När man får veta att någon man har starka känslor för lider av en obotlig sjukdom som sakta gör henne blind vore det märkligt om man inte funderade över vad det innebär. Naturligtvis ägnade jag avsevärd tid åt att försöka fundera över alla konsekvenser, ta reda på så mycket som möjligt om sjukdomen liksom om synskador i sig. Hos mig fanns aldrig någon tvekan, mina känslor påverkades inte av hennes sjukdom och om det mot förmodan skulle hända att vi två inte längre känner för varandra som vi gör så har det inte med hennes syn att göra, det är jag 100% säker på.

För mig är det inte något hinder eller något som stör mig. Det är en del av vår vardag, en del av den kvinna jag älskar. Inget märkvärdigt, jobbigt eller svårt.

Det svåra är dagar som denna, eller snarare nätter som den vi just haft. Att se henne må dåligt, se henne oroa sig och vara rädd är svårare än något annat. Det svåra är även att stå bredvid och inte kunna göra något, ibland inte ens visa sin kärlek. Det är lika svårt som att inte visa sin egen oro och rädsla, inte för att jag är rädd för att det ska bli jobbigt att leva med henne om hennes syn försvinner utan för att jag inte vill att hon ska behöva lida och för att det som gör henne illa gör mig illa.

Det finns inget så olidligt som att stå bredvid och inte kunna göra något, som exempelvis idag på läkarbesöket – bara vänta. Hur mycket jag än vill underlätta och dela hennes skräck är det till syvende och sist hon som ensam måste genomlida konsekvenserna.

E är inte bra på att dela med sig av sina känslor, i alla fall inte av sina svåra känslor. Hon vill inte belasta andra, mig, hon vill inte göra andra ledsna, inte visa sig svag. Ibland glömmer hon att det är så som hon skriver - jag följer henne på den här vansinniga resan som ingen borde behöva göra, allra minst hon. Jag gör det frivilligt för min kärlek är större än de så kallade hinder som den ska övervinna. För mig är dock inte hindren de samma som hon tror att de är.


Ibland blir jag så frustrerad och förbannad över att detta drabbar henne av alla. Det är så vansinnigt orättvis. Att mista synen eller få ett annat handikapp är aldrig rättvist men ibland slår ödet hårdare genom att beröva människor de förmågor som de värdesätter mest, som när en begåvad pianist mister förmågan att röra sina händer eller en sångerska förlorar sin hörsel. Att acceptera ett handikapp är med största sannolikhet aldrig lätt men E hade dock inte lidit hälften så mycket om hon hade blivit förlamad istället.