En kommentar hos E

Igår skrev du, min älskade hustru, ett alldeles lysande inlägg om att jämföra sina egna problem och bekymmer med andra som tillsynes har det värre. Du är alldeles exceptionellt bra på att skriva och ibland blir nästan alla fakta dessutom korrekta.

Jag läste nyss alla kommentarer, vilket jag oftast gör, och hittade ett som jag instämmer i till 110%, skriven av ”En liten tant”.

"Ja, visst är allting relativt.
Så om vi tar vardagen i Irak som utgångspunkt/jämförelse torde knappt någon i Sverige kunna få hävda att de har problem. Inte ens de hemlösa - det faller åtminstone inte några bomber över dem på Stockholms gator." Det kunde vara värre - ni kunde ligga på Bagdads gator". Vem skulle säga nå't sån't?

Något som är viktigt men som kom bort i den diskussion som förts här och hos Slottet, är tidsaspekten. Det vill säga att den tid som gått från olyckan, insjuknandet och till det läge man befinner sig när man börjar hantera en ny vardag spelar roll. Krisbearbetning måste till innan man kan säga att man funnit nytt fotfäste med de nya förutsättningarna. En mycket viktig del av krisbearbetningen är att få sätta ord på allt man känner och tänker.

Kriser följer samma förlopp för oss alla. De olika faserna kan vara olika långa men som helhet kan man säga att det tar ett år från händelsen (och om det då handlar om ett sjukdomsförlopp så blir ju den tidpunkten utdragen till en period, om du förstår) att gå igenom krisens alla fyra faser.

Därefter följer ett år av årsdagar som ska mötas och hanteras. Ett år efter
besked, operation osv. Man kan få dippar i hur man mår i samband med sådana
årsdagar en däremellan funka mycket bra.

När det året gått så man är inne på "andra årsdagen" och då är man ute ur krisperioden s.a.s. och har nyorienterat, hitta ett sätt att hantera sitt liv om
man fått jobba med alla sina krisdelar.

Man måste ha respekt för att kriser tar tid och har sitt eget förlopp. Det som du ibland kallar att du gnäller är alltså inte gnäll utan livsviktiga inslag i din krisbearbetning. "

Du säger ofta i din blogg och ibland i verkligheten att du har blivit en gnällig person som ständigt är missnöjd med tillvaron. Sanningen är dock den att du sällan gnäller verkligheten och försöker istället behålla känslorna för dig själv för att göra det lättare för andra, för mig. Det blir inte lättare kan jag meddela dig E. I likhet med En liten tant förstår jag också vad som händer dig och jag vet att det är en naturlig reaktion du har när du känner sorg och frustration och vanmakt. I motsats till vad du tror blir det inte lättare för mig att veta att du mår dålig när jag samtidigt vet att du bara låtsas. Ingen behöver skyddas för dina känslor, allra minst jag, och alla i din närhet vet att du har en orsak att känna det du gör.

Dessutom är det så att de som älskar dig går igenom samma kris, samma känslor som du fast av en annan orsak.