Ja, det var du som sa det och du har helt rätt. Du är en vandrande katastrof men inte för att du har otur utan för att du är så förbannat egensinnig att det gränsar till vad som kan betraktas som normalt. Varje dag måste du absolut komma med ständiga bevis på att ”jag kan själv” precis som en treåring som just lärt sig något. Du är lika envis som en åsna och ve den som erbjuder sin hjälp. Du kan själv, du klarar dig själv, du behöver ingen. Allt annat vore ett bevis på det du så innerligt försöker förtänga och förneka.
Även om det innebär att du skadar dig själv på kuppen.
Misstolka mig rätt. Jag respekterar din envishet. Utan den skulle du inte vara där du är idag, en annan person, som är mindre envis, egensinnig och självständig skulle sitta hemma och tycka synd om sig själv istället för att reta sig över en tillfällig vikarie. Men precis som du skrev E, det finns gränser för allt. Det finns tillfällen då till och med du måste acceptera att allt inte är möjligt, även om det bara är tillfälligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tänkvärt! Det känns som du och min man har lite samma tankesätt. Ni står ut med oss envisa "knäppskallar", trots att vi själva inte alltid kan förstå varför. Tack för att ni finns! Ta hand om dig och E.
Kram K
Ja, du Chris, vad ska jag säga... På ett sätt känns det som om det var min man som skrev detta och inte du...
På ett sätt instämmer jag fullt ut med dig när det gäller Ella, fast jag vet att jag är lite lika henne i vissa avseenden.
Ja, hon agerar precis som en treåring som kan själv (bli inte putt nu E, du vet att det är så).
Både Ella o jag har blivit fråntagna funktioner. Funktioner som begränsar vad vi kan och inte kan. Jag tycker att det är jättebra att hon o jag är envisa men hon behöver börja lära känna sina begränsningar och leva med dem oxå...
Exempel: Jag får köra bil fortfarande... Under eget ansvar... Jag kör därför inte bilen när öronen busar och jag kan få en yrselattack eller när jag har tagit behovsmedicin mot illamående. Jag måste ta ansvar för det för jag skulle inte kunna leva med att ha förorsakat någon annan skada. Men skador på mig själv? Hm, då skadar jag familjen på sätt o vis så det kräver en balans det med.
Kanske att jag är en portion lättare eller förnuftigare i detta på grund av att jag under hela mitt yrkesverksamma liv på ett eller annat sätt och i olika roller har arbetat med människor med någon typ av funktionshinder. Jag applicerar lite av min yrkesroll på mig själv och resonerar med mig om vad jag kan och vad jag bör för det är två helt olika saker...
Stor kram på er båda
Du ger mig en glimt av vad min man kan gå igenom! Tack! eller jag tror min man tackar...
Maria
hrmf...
Skulle du vara förnuftigare??? Vem var det som bar möbler trots att hennes man sa åt henne att inte göra det? Och rasade i trappan?
Bara undrar...
Ja Ella!!!
MEN jag gör det inte IGEN
hrmf.... på dig du...*skrattar*
Jag skrev faktiskt att jag oxå var envis.....
Kram på dig
Skicka en kommentar