lördag 17 november 2007

Du vet väl?

I love you, not only for what you are,
but for what I am when I am with you.

- (din favoritförfattare) Elisabeth Barret Browning, uttrycker mina känslor.

fredag 31 augusti 2007

Ett mönster

Som ni kanske har läst hos E så är vi hemma nu och operationen har gått riktigt bra. Redan nu ser hon mer än hon gjorde innan och vad vi förstår kan det förbättras ytterligare lite. Det går naturligtvis bara till en viss gräns då inget kan göras åt den synförlust hon har på grund av sin sjukdom.

Varför inte E skriver själv idag undrar ni som känner henne säkert. Trots att hon mår bra rent fysiskt och trots att operationen gått så bra man kan förvänta sig så mår hon inte speciellt bra psykiskt. Enligt den psykolog vi har träffat idag så är det inte alls konstigt eller ovanligt. Det är en slags reaktion på de senaste veckorna och till och med månaderna av känsloanspänning.

Idag har hon sovit större delen av dagen och knappt orkat ta sig till bilen trots att hon inte kunde komma fort nog ifrån sjukhuset. Jag hoppas och tror att det är bra för henne för sömn är inte något hon haft särskilt mycket av de senaste veckorna.

Även trots att jag vet att detta inte är speciellt konstigt är jag givetvis orolig samtidigt som jag vet att det går över, det gjorde det sist med.

Jag har också läst era kommentarer nu och jag upphör aldrig att förvånas över den värme och omtanke som möter mig och E. Det är fantastiskt att människor som vi egentligen inte känner har så många tankar, så mycket värme och så många kloka ord att dela med sig av. Jag har läst flera gånger och tagit till mig det ni skrivit. Det har varit till stor hjälp för mig.

Jag inser mer och mer att jag inte kan tvinga E att öppna sig, det enda jag kan är att acceptera min roll och vänta tills hon känner sig stark nog för att våga släppa in mig. Jag känner E tillräckligt väl för att veta att hennes tystnad och ovilja att ”belasta” mig bottnar lika mycket i att om hon i detta läge skulle öppna sig och tillåta mig att komma närmare så skulle hon bryta ihop och just nu kan hon inte det. Jag börjar ana ett mönster och det mycket tack vare just era kommentarer. Nu gäller det bara att acceptera att när hon behöver mig som mest så behöver hon inte mig på det sätt som jag tror och önskar. Naturligtvis måste det bli på hennes villkor.

torsdag 30 augusti 2007

Operationen

Det har varit en lång och jobbig dag och jag har en känsla av att den inte är över än trots att jag nu sitter bredvid en sovande E.

Hon fick komma upp på operation förhållandevis tidigt vilket naturligtvis var bra då det inte lämnade onödig tid för oro. Operationen tog inte så lång tid även om det knappast kändes så när jag satt och väntade på att hon skulle komma tillbaka till avdelningen. Jag går aldrig ifrån sjukhuset när hon är på operation numera för det har hänt att hon fått en ordentlig panikattack när hon vaknat upp. I det här fallet var det tur att jag var kvar för det var just vad som hände när narkosen släppte och hon upptäckte att hon hade fått ett bandage igen. Av någon anledning hade E inte väntat sig det eller så kom hon bara inte ihåg vad som hade sagts före operationen angående det.

Efteråt har hon mått förhållandevis bra, ingen illamående och bra smärtlindring, däremot har hon givetvis inte mått bra psykiskt och därför har hon trots intensivt motstånd nu fått lugnande att sova på vilket jag är tacksam för. Hon behöver sova nu.

E ville skicka hem mig för att jag skulle jobba imorgon men det var inte en realistisk begäran. Det går inte att lämna henne när hon mår så som hon mått idag och det finns inget möte som är så viktigt att det motiverar att jag gör sålunda, något som hon dock givetvis har svårt att förstå.

Jag lovade henne redan igår att jag skulle lägga ut något i hennes blogg ikväll men jag valde att göra det i min egen blogg istället för det finns annat jag vill skriva som hon säkerligen inte kommer att uppskatta.



Det är inte alltid helt enkelt att vara gift med, och älska E. Idag var en av de där dagarna då jag faktiskt undrat vad det är jag har givit mig in på och hur det är möjligt att känna så som jag gör.

Jag kommer ihåg en gång när min son var tre månader gammal och plötsligt fick hög feber. Vi åkte in till akuten, fick vänta i vad som kändes som en hel evighet och sedan fick vi se på medan han utsattes för diverse undersökningar. Den känslan kommer jag ihåg mycket starkt än även om jag inte kan beskriva den på samma vis som E skulle kunna. Jag förmodar att alla som har barn har känt det där vid något tillfälle och vet vilka tankar som flyger genom huvudet då. Det är något liknande jag känner varje gång E ska genomgå en operation, dock starkare för jag har vid det här laget inte alls samma tilltro till läkarna som jag hade då när sonen var nyfödd.

Idag har jag sett henne gråta hela vägen till operation, jag såg paniken i hennes ögon när vi sa hej då och hur hon kämpade för att behärska sig inför personalen. När hon fick en panikattack efter operationen fick jag gå in till henne och försöka lugna. Därefter har jag suttit här och sett på utan att kunna göra något medan hon själv kämpade mot ångest och oro.

Det är så förbannat frustrerande och irriterande att jag inte vet hur jag ska hantera det. Hur ser man på när den man älskar går igenom ett helvete?

Hon underlättar inte heller för någon, även om hon tycks tro det. Hon släpper inte in, gör sitt bästa för att skona mig trots att det är det raka motsatta hon gör när hon envisas med att tiga och lida istället för att rasa och gråta. I stunder som dessa önskar jag att jag kunde få ta tag i henne och skaka henne tills hon släpper kontrollen tillåter mig att komma in.

tisdag 14 augusti 2007

Du Ella, några saker igen...

Ja så är det dags igen och du reagerar exakt som vanligt. ”Ensam är stark” eller vad det är du tror. Att jag inte märker kanske? Att jag inte själv förstår? Varje gång nedförsbacken är för stupande blir du tyst och behåller allt inom dig, i bästa fall lägger du ut det på bloggen, fast det verkar du ha slutat med av någon slags missriktad omtanke om dina läsare eller rädsla för att uppfattas som ”gnällig”.

Idag skrev du att du höll mig vaken. Ja, vi pratade faktiskt men bara för att jag envisades. Du tror som alltid att det blir lättare för mig om du lägger locket på. Än en gång E, det blir det inte, snarare tvärt om, men jag är inte ute efter att göra det lättare för mig själv, det vore ganska märkligt om det vore mina känslor som skulle tas hänsyn till i första hand, det inser du kanske själv. Jag tycker att du borde begripa det här någon gång snart.

För övrigt har jag varit med tillräckligt länge för att veta vad du går igenom dagarna innan återbesöket alldeles oavsett hur mycket du än försöker dölja det. Dina bloggvänner har rätt, släpp kontrollen, sluta be om ursäkt, sätt dig själv före alla andra för en gångs skull så kan vi sedan efteråt utvärdera det hela och se vilket som är bäst för alla inblandade.

Förresten E, vill du veta vad jag går igenom de här dagarna? Ungefär samma helvete som du. Vet du varför? För att jag älskar dig, jag har valt att leva med dig, och jag VILL leva med DIG oavsett vad som händer med din syn. För mig är vi ett par, ett team, ingen av oss gör något ensam längre, inte ens du som verkligen gör ditt bästa för att utesluta mig. Därför är jag precis lika orolig och rädd för återbesöket som du. Bara så du vet.

Och du E, en sak till, du var bäst idag, lika proffsig som alltid. D sa: ”fan hon har kommit längre med detta på sex månader än Y på tre år!” och de andra instämde. Gissa vem som tog åt sig äran? Din nya chef som satt och skröt över hur bra han kunde välja rätt person på rätt plats, vilket han i princip har helt rätt i, fast jag var ju först. Själv satt jag och njöt av att de faktiskt pratade om MIN fru! Fattar du hu det känns?

söndag 12 augusti 2007

Länge sedan

Det är länge sedan jag skrev i bloggen. Det beror inte på att det inte funnits saker att skriva om eller på att jag tröttnat eller glömt bloggen. Det har snarare bottnat i brist på tid och även på det faktum att Ella plötsligt börjat tillåta mig kommentera hennes skrivna tankar i ord då och då vilket jag uppskattar.

Jag har läst alla kommentarer från er, liksom jag läst alla kommentarer i hennes blogg. Däremot har jag inte kommenterat men likafullt tagit emot era råd och tips.

tisdag 26 juni 2007

Att stå bredvid

För några dagar sedan skrev E ett långt inlägg som inte gick att kommentera. Jag har hittills respekterat hennes önskan att inte göra det och jag ska försöka fortsätta att göra det även om det är svårt. Jag kan inte riktigt hålla med om att hon har någon slags ensamrätt till att känna och tänka åt mig. Faktum är att jag är fullt kapabel att känna mina egna känslor utan att hon gör det åt mig. Jag ska dock inte gå in på det just nu eftersom det skulle innebära att jag inte längre respekterar hennes önskan.

Jag var visserligen redan förälskad i henne när jag fick veta om hennes sjukdom men vi inledde ett förhållande efter det att hon berättade om sin sjukdom. Det innebär att jag gick in vårt förhållande med öppna ögon, fullt och väl medveten om att det fanns en stor risk för att hon skulle mista synen inom en inte allt för avlägsen framtid.

När man får veta att någon man har starka känslor för lider av en obotlig sjukdom som sakta gör henne blind vore det märkligt om man inte funderade över vad det innebär. Naturligtvis ägnade jag avsevärd tid åt att försöka fundera över alla konsekvenser, ta reda på så mycket som möjligt om sjukdomen liksom om synskador i sig. Hos mig fanns aldrig någon tvekan, mina känslor påverkades inte av hennes sjukdom och om det mot förmodan skulle hända att vi två inte längre känner för varandra som vi gör så har det inte med hennes syn att göra, det är jag 100% säker på.

För mig är det inte något hinder eller något som stör mig. Det är en del av vår vardag, en del av den kvinna jag älskar. Inget märkvärdigt, jobbigt eller svårt.

Det svåra är dagar som denna, eller snarare nätter som den vi just haft. Att se henne må dåligt, se henne oroa sig och vara rädd är svårare än något annat. Det svåra är även att stå bredvid och inte kunna göra något, ibland inte ens visa sin kärlek. Det är lika svårt som att inte visa sin egen oro och rädsla, inte för att jag är rädd för att det ska bli jobbigt att leva med henne om hennes syn försvinner utan för att jag inte vill att hon ska behöva lida och för att det som gör henne illa gör mig illa.

Det finns inget så olidligt som att stå bredvid och inte kunna göra något, som exempelvis idag på läkarbesöket – bara vänta. Hur mycket jag än vill underlätta och dela hennes skräck är det till syvende och sist hon som ensam måste genomlida konsekvenserna.

E är inte bra på att dela med sig av sina känslor, i alla fall inte av sina svåra känslor. Hon vill inte belasta andra, mig, hon vill inte göra andra ledsna, inte visa sig svag. Ibland glömmer hon att det är så som hon skriver - jag följer henne på den här vansinniga resan som ingen borde behöva göra, allra minst hon. Jag gör det frivilligt för min kärlek är större än de så kallade hinder som den ska övervinna. För mig är dock inte hindren de samma som hon tror att de är.


Ibland blir jag så frustrerad och förbannad över att detta drabbar henne av alla. Det är så vansinnigt orättvis. Att mista synen eller få ett annat handikapp är aldrig rättvist men ibland slår ödet hårdare genom att beröva människor de förmågor som de värdesätter mest, som när en begåvad pianist mister förmågan att röra sina händer eller en sångerska förlorar sin hörsel. Att acceptera ett handikapp är med största sannolikhet aldrig lätt men E hade dock inte lidit hälften så mycket om hon hade blivit förlamad istället.

lördag 23 juni 2007

En felaktig bild

Meningen med den här bloggen var inte bara att ge svar på tal till henne utan även att beskriva en annan verklighet för er som bryr er tillräckligt mycket om henne för att ta er tid att även läsa mina rader.

Hur märkligt det än kan låta så är det ytterst få gånger som vi muntligen diskuterat hennes blogginlägg. Därmed inte sagt att vi inte diskuterar. Bakgrunden till detta är självfallet den att E aldrig ville att hennes blogg skulle läsas av någon som känner henne i verkligheten. Själv var jag allt för nyfiken för att låta bli att leta efter den. Dessvärre insåg jag då inte vilket syfte hennes blogg har för henne själv. Hade jag gjort det så är det möjligt, men inte troligt att jag inte hade letat efter den. Jag har däremot läst vartenda ord som skrivits och en hel del har jag kommenterat via mail.

Det här inlägget är av kategorin ”så här är det i själva verket”. Jag anser nämligen att det skrivits en del saker i Livet efter de senaste dagarna som ger en ganska osann bild av den kvinna jag är gift med. En bild som försöker framställa henne som hjälplös på något sätt.

alla möjliga vardagssituationer som jag med nöd och näppe klarar ut i vanliga fall…”

”Vem ska nu ta hand om mig? Springa efter saker jag vill ha, laga mat, puffa kuddar, hämta piller och droppar, klia mig under foten, ta upp tappade saker och leta rätt på sådant jag inte hittar själv???

Det är sällan jag får ge i det här förhållandet, det är alltid han som tar hand om mig.. //… Det är inte mycket jag kan i vanliga fall heller men nu…”

Dessa uttalanden är fullständigt felaktiga.
För det första kan jag inte komma på särskilt många vardagssituationer, eller andra situationer heller för den delen, som hon inte klarar ut helt utan nöd och näppe. Faktum är att jag inte kan komma på en enda för närvarande.

För det andra, när det gäller att ta hand om henne så är det en fullkomligt omöjlig uppgift då det är helt bortkastad tid att ens försöka ta hand om någon som inte tillåter sig själv att ta emot minsta hjälp eller omhändertagande. Ja visst, jag får laga mat ibland och vi delar på de flesta hushållssysslor även om hon helst vill göra allt själv för att ingen ska misstänka att jag gör något för att hon inte klarar av det själv. Men att hon skulle be om hjälp med något som inte fungerar på grund av hennes syn är en fullständigt främmande tanke. För övrigt skulle jag inte ens erbjuda hjälp för jag anser, hur elakt och kärlekslöst det än må låta, att hon måste lära sig att klara sig själv.

Slutligen, det här med att hon inte ger i det här förhållandet har jag bara ett enda ord för. Skitsnack.

En normal dag inträffar det vid högst två tillfällen att hon ber om min hjälp på grund av sin syn. När vi ska iväg någonstans frågar hon hur hon ser ut och då och då händer det att hon tappar tålamodet med alla spamskydd när hon bloggar.


Därmed inte sagt att jag inte själv inser att det finns saker som blivit mer komplicerade för henne den senaste tiden. Sist vi var på undersökning var hennes synfält 13 grader. Ett normalt synfält är på 180. Det hon ser är dessutom så suddigt att hon inte ens kan läsa syntavlans översta rader. Hon har inget mörkerseende och är helt beroende av rätt ljus för att se alls.

För en tid sedan fick jag prova ett par glasögon som visar hennes syn och redan då, fast hon då såg minst dubbelt så bra och inte det minsta oskarpt, blev jag chockad.

E försöker alltid förminska problemen utåt. Gång efter gång har jag hört att det inte är så farligt för henne för hon är van, det har skett gradvis och hon kan kompensera det smala synfältet genom att röra mer på ögonen. Själv har jag svårt att förstå det, för mig är det helt obegripligt.

Det enda jag är helt på det klara med är att hon definitivt inte behöver någons hjälp för att klara sig, inte ens nu när hon måste hoppa på kryckor. Annars skulle hon väl knappast serverat mig frukost på sängen igår, bakat midsommartårta eller tvättat högen med smutstvätt.

En kommentar hos E

Igår skrev du, min älskade hustru, ett alldeles lysande inlägg om att jämföra sina egna problem och bekymmer med andra som tillsynes har det värre. Du är alldeles exceptionellt bra på att skriva och ibland blir nästan alla fakta dessutom korrekta.

Jag läste nyss alla kommentarer, vilket jag oftast gör, och hittade ett som jag instämmer i till 110%, skriven av ”En liten tant”.

"Ja, visst är allting relativt.
Så om vi tar vardagen i Irak som utgångspunkt/jämförelse torde knappt någon i Sverige kunna få hävda att de har problem. Inte ens de hemlösa - det faller åtminstone inte några bomber över dem på Stockholms gator." Det kunde vara värre - ni kunde ligga på Bagdads gator". Vem skulle säga nå't sån't?

Något som är viktigt men som kom bort i den diskussion som förts här och hos Slottet, är tidsaspekten. Det vill säga att den tid som gått från olyckan, insjuknandet och till det läge man befinner sig när man börjar hantera en ny vardag spelar roll. Krisbearbetning måste till innan man kan säga att man funnit nytt fotfäste med de nya förutsättningarna. En mycket viktig del av krisbearbetningen är att få sätta ord på allt man känner och tänker.

Kriser följer samma förlopp för oss alla. De olika faserna kan vara olika långa men som helhet kan man säga att det tar ett år från händelsen (och om det då handlar om ett sjukdomsförlopp så blir ju den tidpunkten utdragen till en period, om du förstår) att gå igenom krisens alla fyra faser.

Därefter följer ett år av årsdagar som ska mötas och hanteras. Ett år efter
besked, operation osv. Man kan få dippar i hur man mår i samband med sådana
årsdagar en däremellan funka mycket bra.

När det året gått så man är inne på "andra årsdagen" och då är man ute ur krisperioden s.a.s. och har nyorienterat, hitta ett sätt att hantera sitt liv om
man fått jobba med alla sina krisdelar.

Man måste ha respekt för att kriser tar tid och har sitt eget förlopp. Det som du ibland kallar att du gnäller är alltså inte gnäll utan livsviktiga inslag i din krisbearbetning. "



Du säger ofta i din blogg och ibland i verkligheten att du har blivit en gnällig person som ständigt är missnöjd med tillvaron. Sanningen är dock den att du sällan gnäller verkligheten och försöker istället behålla känslorna för dig själv för att göra det lättare för andra, för mig. Det blir inte lättare kan jag meddela dig E. I likhet med En liten tant förstår jag också vad som händer dig och jag vet att det är en naturlig reaktion du har när du känner sorg och frustration och vanmakt. I motsats till vad du tror blir det inte lättare för mig att veta att du mår dålig när jag samtidigt vet att du bara låtsas. Ingen behöver skyddas för dina känslor, allra minst jag, och alla i din närhet vet att du har en orsak att känna det du gör.

Dessutom är det så att de som älskar dig går igenom samma kris, samma känslor som du fast av en annan orsak.

onsdag 20 juni 2007

Ett tack

...vill jag rikta till alla er som lämnat kommentarer. De är mycket uppskattade.

Om kärlek

Bland det första jag reflekterade över när jag träffade E var att det är sällsynt med en så ung kvinna som är så säker på sig själv och så trygg i sin självuppfattning som hon var. På något sätt hade hon alltid en märklig förmåga att se sig själv som andra såg henne, ställa sig utanför och gärna driva med sig själv utan att för den skull vara cynisk eller överkritisk som många är.

Med stor sannolikhet är det en av de sakerna som jag föll för först hos henne.

Hon har inte förlorat den egenskapen, även om man ibland kan tro det när man läser hennes blogg. Hon är fortfarande oerhört säker på sig själv, i alla sammanhang utom dem som har med hennes syn att göra. Möjligen är det just det hon är förresten, säker på sig själv även när det gäller det, fast på ett helt orealistiskt sätt.

Då och då får hon för sig att människor tycker sämre om henne för att hon ser sämre. Då och då får hon för sig att hon gör ett sämre jobb, eller att det är besvärligt att umgås med henne.

Det händer också titt som tätt att hon ifrågasätter huruvida någon, jag, kan älska henne när hon ser dåligt, eller för att hon skadat sitt knä. Ibland får hon för sig att kärlek är till för perfekta människor. Det trista i det resonemanget är att hon inte inser att ingen är perfekt.

Hennes tvivel och nedlåtande attityd mot sig själv blir naturligtvis inte helt lätt att hantera för den som älskar henne. Det leder till att även jag drabbas av vissa tvivel. Dessa tvivel har inget att göra med mina känslor för henne. Däremot undrar jag varför jag ger henne anledning att tvivla och skriva saker som att jag skulle åka själv på semester för det blir för jobbigt att ta henne med, eller att det vore rimligt om jag lämnade henne på grund av att hon råkat skada sitt knä. Det måste givetvis innebära att jag är för dålig på att kommunicera mina känslor.

Det kanske är så att vi män helt enkelt har svårare att uttrycka känslor. Alternativt är jag dålig på det. Eller så pratar vi helt enkelt inte samma språk.

Möjligen har vi helt skilda uppfattningar om vad kärlek är men jag tvivlar på att hon skulle tänka de där tankarna om situationen vore den omvända.

Jag tvivlar aldrig på hennes kärlek, kanske skulle jag göra det om situationen vore omvänd. Det är fullt möjligt att det är något naturligt men det är förbannat frustrerande.

tisdag 19 juni 2007

Jag är gift med en vandrande katastrof.

Ja, det var du som sa det och du har helt rätt. Du är en vandrande katastrof men inte för att du har otur utan för att du är så förbannat egensinnig att det gränsar till vad som kan betraktas som normalt. Varje dag måste du absolut komma med ständiga bevis på att ”jag kan själv” precis som en treåring som just lärt sig något. Du är lika envis som en åsna och ve den som erbjuder sin hjälp. Du kan själv, du klarar dig själv, du behöver ingen. Allt annat vore ett bevis på det du så innerligt försöker förtänga och förneka.

Även om det innebär att du skadar dig själv på kuppen.

Misstolka mig rätt. Jag respekterar din envishet. Utan den skulle du inte vara där du är idag, en annan person, som är mindre envis, egensinnig och självständig skulle sitta hemma och tycka synd om sig själv istället för att reta sig över en tillfällig vikarie. Men precis som du skrev E, det finns gränser för allt. Det finns tillfällen då till och med du måste acceptera att allt inte är möjligt, även om det bara är tillfälligt.

fredag 15 juni 2007

Du Ella…

… jag lovar dig, idag har inga dörrar stängts, inga nycklar försvunnit, inga stigar har delat sig och om det mot förmodan skulle vara så, så har jag både karta, kompass och en dyrk, men som någon av dina kloka bloggvänner sa till dig för en tid sedan: ”Allt har sin tid”.

Fantastisk

Min hustru är fantastisk.

Hon älskar mina barn.

De älskar henne.

torsdag 14 juni 2007

Nytt beslut angående kommentarer

Efter att ha läst era kommentarer hos E samt blivit hotad av henne har jag beslutat att på prov ta bort spärren och tillåta kommentarer.

onsdag 13 juni 2007

Verklighetsuppfattning, missuppfattning och bemötande

Verklighetsuppfattning är en underlig företeelse, en och samma verklighet kan tydligen uppfattas helt olika av två personer trots att de deltagit vid exakt samma tillfälle. Ibland i vissa sällsynta fall finns det en naturlig förklaring till att min och min kära hustrus verklighetsuppfattning inte stämmer överens. Ibland, som idag, finns det ingen sådan förklaring. Det är nämligen inget som helst fel på varken hörsel eller tankeverksamhet hos henne och ändå tolkar hon dagens läkarbesök på ett helt annat sätt än jag gjorde. Snacka om att trivialisera saker. Vilket för mig in på ämnet för hennes nästa inlägg och egentligen det som jag skulle vilja kommentera. Jag vill också samtidigt passa på och ge uttryck för en tanke som jag ofta har när jag läser hennes blogg. En missuppfattning som bör läggas till rätta.

Under det senaste halvåret har jag varit med vid ett antal tillfällen då jag reagerat på människors sätt att bemöta henne, jag har funnit deras reaktioner sårande och ibland rent ut sagt förnedrande. Vid dessa tillfällen har jag velat reagera, säga ifrån och tala om för folk att passa sig eller fara åt helvete. Jag har intagit samma försvarsställning som jag är redo att göra för mina barn. E däremot har alltid behållit sitt lugn, sin vänlighet och nästan bett om ursäkt för sitt handikapp och aldrig nämnt något efteråt även om jag vet att hon blivit sårad. Det är sällsynt att hon tappar humöret och det är ytterst sällan hon ägnar sig åt självmedlidande eller bitterhet, tvärt emot vad man skulle kunna tro av hennes blogg.

tisdag 12 juni 2007

Angående kommentarer

Detta med att blogga är helt nytt för mig och jag skulle aldrig göra det om det inte vore för E. Jag funderade länge över om denna blogg skulle lösenordsskyddas och verkligen endast finnas till för henne. Till slut valde jag dock att göra den offentlig. Anledningen till det är att för E är bloggvännerna viktiga och jag vet att hon tar intryck av era kommentarer. Genom att skriva offentligt kanske era kommentarer till henne då och då kan färgas av en annan sida av verkligheten än den hon berättar om.

Kommentarerna i den här bloggen är, i alla fall till en början, endast till för henne. Jag får helt enkelt se vart det hela tar vägen, ännu så länge är jag inte helt komfortabel med att skriva på det här viset.

Hon uppskattar inte min blogg

I varje fall är det vad hon påstår. Jag undrar dock om det är riktigt sant och helt ärligt.

Jag uppskattar inte alltid hennes blogg heller. Inte när främlingar och hennes bloggvänner får veta viktiga händelser i hennes liv, våra liv, innan hon nämner dem för mig. Jag förstår dock hennes behov och försöker respektera det även om det ibland är tålamodsprövande, så som till exempel idag.

måndag 11 juni 2007

Angående konspirationsteorier

Konspirationsteorier är inte sällan intressanta, dessvärre är de inte sällan också rena spekulationer. Jag sysslar inte med konspirationsteorier, det gör dock min älskade hustru. I det här fallet har hon för omväxlings skull i viss mån rätt. Jag är glad att det jag sagt så många gånger slutligen gått fram.

En god ledare måste naturligtvis ta hänsyn till sina medarbetares förutsättningar att klara av ett arbete likväl som han måste ta hänsyn till organisationens behov. Det händer ibland att organisationens behov inte överensstämmer med den enskilda medarbetarens. Det är i de lägen man som ansvarsfull chef måste försöka hitta någon typ av gyllene medelväg som i slutänden gagnar alla.

I det här fallet skulle organisationen förvisso kunna hanka sig fram precis som tidigare ett tag till men detta på risk att en viktig medarbetare far illa. Den risken är för vansklig att ta. Speciellt om chefen sätter stort värde på nämnda medarbetare. Då är det bättre att en kortare tid ta in en vikarie och eventuellt skapa förutsättningar för en mindre omorganisation med möjlighet till avlastning än att på lång sikt riskera att förlora en viktig resurs.

Som hennes man VET jag att hon far illa. Det var aldrig meningen att hon skulle sköta två heltidsjobb när hon borde vara deltids sjukskriven men i min enfald trodde jag att det skulle fungera att fördela delar av arbetet till andra. Tyvärr är inte organisationen mogen för det vilket har gjort att ansvaret ändå landat på henne. Nu måste jag sätta stopp, något jag borde ha gjort för länge sedan om jag varit en riktigt bra chef.

I begynnelsen

Det var en riktigt het dag jag började på min nuvarande anställning, på hösten.

Min företrädare guidade mig runt och presenterade mig för nästan alla på kommunens administration.
Nästan alla var i övre medelåldern.
Nästan alla var kvinnor.

När turen kom till min blivande närmaste medarbetare, en viss Ella, var jag förberedd på att träffa ännu en medelålders dam, oklanderligt klädd i något heltäckande som sig bör.

När jag först såg henne var min tanke att hon måste vara Ellas dotter som slagit sig ned på sin mors stol i väntan på att något möte skulle ta slut och hennes mor bli ledig.

Hon såg inte ut som en administrativ chef.

Hon var ung.
Hon hade långt, blont hår.
Hon hade de snyggaste, mest brunbrända ben jag någonsin skådat och den kortaste kjol man kan tänka sig.
Hon var vackert sminkad, hade de blåaste ögon.
Hon log.

Jag stod där som en åsna och sa något åsnelikt.

Efter det fortsatte det på den vägen länge.

Till en början hade jag mina tvivel om hennes kompetens. Så ung och så jäkla snygg. Hon måste helt enkelt ha nått sin position på andra kriterier än sin kompetens.

Till en början undrade de flesta på kommunen hur länge hon skulle orka bli kvar med tanke på hur illa vi verkade tycka om varandra.

Det visade sig dock att hon inte bara var jäkligt läcker utan även oerhört skärpt och snabbtänkt.

Jag vet inte när jag började lyssna extra noga när folk pratade om henne i hennes frånvaro.

Jag vet inte när jag började titta in en extra gång på hennes kontor bara för att få höra hennes röst.

Inte heller vet jag när exakt jag började känna igen hennes steg och kunna avgöra hennes humör bara genom att se henne i ögonen. Någonstans övergick förhållandet från medarbetare till vänskap och därefter, eller möjligtvis samtidigt, till kärlek.

Idag är vi gifta, men det dröjde länge, mycket länge, innan jag förstod att mina känslor var besvarade.

Hon har en blogg. Jag är inte välkommen med mina kommentarer där. Jag tillåts inte att ta upp ämnen till diskussion som hon skriver i sin blogg. Därför finns den här bloggen, för att ge svar på tal.