En felaktig bild

Meningen med den här bloggen var inte bara att ge svar på tal till henne utan även att beskriva en annan verklighet för er som bryr er tillräckligt mycket om henne för att ta er tid att även läsa mina rader.

Hur märkligt det än kan låta så är det ytterst få gånger som vi muntligen diskuterat hennes blogginlägg. Därmed inte sagt att vi inte diskuterar. Bakgrunden till detta är självfallet den att E aldrig ville att hennes blogg skulle läsas av någon som känner henne i verkligheten. Själv var jag allt för nyfiken för att låta bli att leta efter den. Dessvärre insåg jag då inte vilket syfte hennes blogg har för henne själv. Hade jag gjort det så är det möjligt, men inte troligt att jag inte hade letat efter den. Jag har däremot läst vartenda ord som skrivits och en hel del har jag kommenterat via mail.

Det här inlägget är av kategorin ”så här är det i själva verket”. Jag anser nämligen att det skrivits en del saker i Livet efter de senaste dagarna som ger en ganska osann bild av den kvinna jag är gift med. En bild som försöker framställa henne som hjälplös på något sätt.

” alla möjliga vardagssituationer som jag med nöd och näppe klarar ut i vanliga fall…”

”Vem ska nu ta hand om mig? Springa efter saker jag vill ha, laga mat, puffa kuddar, hämta piller och droppar, klia mig under foten, ta upp tappade saker och leta rätt på sådant jag inte hittar själv???

”Det är sällan jag får ge i det här förhållandet, det är alltid han som tar hand om mig.. //… Det är inte mycket jag kan i vanliga fall heller men nu…”

Dessa uttalanden är fullständigt felaktiga.
För det första kan jag inte komma på särskilt många vardagssituationer, eller andra situationer heller för den delen, som hon inte klarar ut helt utan nöd och näppe. Faktum är att jag inte kan komma på en enda för närvarande.

För det andra, när det gäller att ta hand om henne så är det en fullkomligt omöjlig uppgift då det är helt bortkastad tid att ens försöka ta hand om någon som inte tillåter sig själv att ta emot minsta hjälp eller omhändertagande. Ja visst, jag får laga mat ibland och vi delar på de flesta hushållssysslor även om hon helst vill göra allt själv för att ingen ska misstänka att jag gör något för att hon inte klarar av det själv. Men att hon skulle be om hjälp med något som inte fungerar på grund av hennes syn är en fullständigt främmande tanke. För övrigt skulle jag inte ens erbjuda hjälp för jag anser, hur elakt och kärlekslöst det än må låta, att hon måste lära sig att klara sig själv.

Slutligen, det här med att hon inte ger i det här förhållandet har jag bara ett enda ord för. Skitsnack.

En normal dag inträffar det vid högst två tillfällen att hon ber om min hjälp på grund av sin syn. När vi ska iväg någonstans frågar hon hur hon ser ut och då och då händer det att hon tappar tålamodet med alla spamskydd när hon bloggar.


Därmed inte sagt att jag inte själv inser att det finns saker som blivit mer komplicerade för henne den senaste tiden. Sist vi var på undersökning var hennes synfält 13 grader. Ett normalt synfält är på 180. Det hon ser är dessutom så suddigt att hon inte ens kan läsa syntavlans översta rader. Hon har inget mörkerseende och är helt beroende av rätt ljus för att se alls.

För en tid sedan fick jag prova ett par glasögon som visar hennes syn och redan då, fast hon då såg minst dubbelt så bra och inte det minsta oskarpt, blev jag chockad.

E försöker alltid förminska problemen utåt. Gång efter gång har jag hört att det inte är så farligt för henne för hon är van, det har skett gradvis och hon kan kompensera det smala synfältet genom att röra mer på ögonen. Själv har jag svårt att förstå det, för mig är det helt obegripligt.

Det enda jag är helt på det klara med är att hon definitivt inte behöver någons hjälp för att klara sig, inte ens nu när hon måste hoppa på kryckor. Annars skulle hon väl knappast serverat mig frukost på sängen igår, bakat midsommartårta eller tvättat högen med smutstvätt.