tisdag 14 augusti 2007

Du Ella, några saker igen...

Ja så är det dags igen och du reagerar exakt som vanligt. ”Ensam är stark” eller vad det är du tror. Att jag inte märker kanske? Att jag inte själv förstår? Varje gång nedförsbacken är för stupande blir du tyst och behåller allt inom dig, i bästa fall lägger du ut det på bloggen, fast det verkar du ha slutat med av någon slags missriktad omtanke om dina läsare eller rädsla för att uppfattas som ”gnällig”.

Idag skrev du att du höll mig vaken. Ja, vi pratade faktiskt men bara för att jag envisades. Du tror som alltid att det blir lättare för mig om du lägger locket på. Än en gång E, det blir det inte, snarare tvärt om, men jag är inte ute efter att göra det lättare för mig själv, det vore ganska märkligt om det vore mina känslor som skulle tas hänsyn till i första hand, det inser du kanske själv. Jag tycker att du borde begripa det här någon gång snart.

För övrigt har jag varit med tillräckligt länge för att veta vad du går igenom dagarna innan återbesöket alldeles oavsett hur mycket du än försöker dölja det. Dina bloggvänner har rätt, släpp kontrollen, sluta be om ursäkt, sätt dig själv före alla andra för en gångs skull så kan vi sedan efteråt utvärdera det hela och se vilket som är bäst för alla inblandade.

Förresten E, vill du veta vad jag går igenom de här dagarna? Ungefär samma helvete som du. Vet du varför? För att jag älskar dig, jag har valt att leva med dig, och jag VILL leva med DIG oavsett vad som händer med din syn. För mig är vi ett par, ett team, ingen av oss gör något ensam längre, inte ens du som verkligen gör ditt bästa för att utesluta mig. Därför är jag precis lika orolig och rädd för återbesöket som du. Bara så du vet.

Och du E, en sak till, du var bäst idag, lika proffsig som alltid. D sa: ”fan hon har kommit längre med detta på sex månader än Y på tre år!” och de andra instämde. Gissa vem som tog åt sig äran? Din nya chef som satt och skröt över hur bra han kunde välja rätt person på rätt plats, vilket han i princip har helt rätt i, fast jag var ju först. Själv satt jag och njöt av att de faktiskt pratade om MIN fru! Fattar du hu det känns?

13 kommentarer:

MonasUniversum sa...

Förlåt, men jag kan inte låta bli att le genom tårarna.

Jag kom på en sak; när ni är färdiga med det här sorgearbetet, så tycker jag att ni skall spara alla era inlägg och ge ut dem i bokform. "Hon, Han & hennes Ögon".

Anonym sa...

Chris, det är klart att hon kan veta och förstå men, ja, ett stort men är att jag vet att jag är precis likadan här hemma mot min man... Precis... Jag duger inte mycket till i mina egna ögon, möjligtvis kan jag tänka bra och har bra åsikter och kan hitta lösningar på de flesta problem som finns i samhället, eftersom jag alltid arbetat med de frågorna men jag.... JAG är inte mycket alls... JAG är egentligen ingenting annat än en kvinna som dränker sin man i arbete och mer ansvar och mer arbete för att jag aldrig kan planera en enda dj-a dag, timme, minut, jag KAN INTE ställa mig och laga mat på kvällen innan han kommer hem för stupar jag så förstörs allt som ett exempel...

Mina och kanske Ellas självkänslor är inte riktigt framme ännu, kanske inte kommer fram förräns rädslor,oro och praktiska hinder har överbryggats...

Jag menar inte att du har fel, det har du inte och jag förstår att du är stolt och tycker att hon ska tänka si och så men, jag kanske försöker att ge dig en insikt i hur det kan se ut... Man kanske inte kan tänka riktigt så ännu...

Kram på er båda!!!

Idag gjorde ni mig lite deppig... Men imorrn ska jag vara glad och "stark" igen...

Anonym sa...

Det gör inget att jag blev lite deppig... Det kan vara skönt ibland eller...

Anonym sa...

Glädjetårar rinner utmed mina kinder. Vilken otrolig kärlek ni har! Mitt i allt så har ni varandra och kan se den andres fina sidor istället för att hacka på varandra. Jag gillar ditt sätt att via den här bloggen bemöta det du inte alltid får chansen att bemöta eller ta hand om. Jag är övertygad om att du finns där närhelst hon behöver dig. precis som min Älskling gör om jag låter honom. Kram till dig för att du är Ellas underbara man

Anonym sa...

Jag vet att detta int eär någon som helst kommentar till vad du just skrev, C, men jag blir så varm i hjärtat av att se din kärlek till E!!!
Det är få förunnat att känna så och att ha någon som känner likadant tillbaka:)
Tårarna rinner och jag känner mig mer än lovligt blödig men lycklig för er skull. För att ni har varandra.
Mvh Lallis

Anonym sa...

En bra kille är du, växer inte på trän sägs det!! :)

Monica sa...

Du skriver så bra ! Ta till dig Ella ni passar ju ihop som hand i handske1
Vilken kärlek, känner det enda hit!!

Anonym sa...

Tack för att du ger din syn på saken! Det gör det lättare för mig att förstå hur min Älskling har det... Han växer inte heller på trä´n...

Anonym sa...

Lycka till idag! Förstår att det är tungt för dig med en dag som denna. Kramar...

Monica sa...

Va gullig make du är:)
Tänk om fler vore som dig,:)

bollebygdsbo sa...

När jag läser era bloggar, din och Ellas, känner jag att ni är ett fantastiskt par.
Ni betyder så mycket för varandra och ni visar det också.

Anonym sa...

Tänk vad märkligt ändå. Att det för många av oss är så svårt att ta emot det bästa som finns, det mest värdefulla och viktiga. Tänk att det ibland ska vara så svårt att förstå att man själv är värdefull och älskad, precis sådan som man är.

Annika sa...

Hej C! Den här kommentaren har inget med ditt inlägg att göra, vill bara tala om att det värmer att läsa om hur du pysslat om Ella med prat, te, mat etc i kväll. Antar att det inte är busenkelt för dig att stå vid sidan om fast ändå mitt i. Dina känslor och tankar virvlar säkert runt rätt mycket de också just nu. Antar att det är på två vis att jobba på fredag - bra för att skingra tankarna och dåligt för att man vill vara på plats och skingra tankarna för den man älskar.
Håller tummarna för er!