Operationen

Det har varit en lång och jobbig dag och jag har en känsla av att den inte är över än trots att jag nu sitter bredvid en sovande E.

Hon fick komma upp på operation förhållandevis tidigt vilket naturligtvis var bra då det inte lämnade onödig tid för oro. Operationen tog inte så lång tid även om det knappast kändes så när jag satt och väntade på att hon skulle komma tillbaka till avdelningen. Jag går aldrig ifrån sjukhuset när hon är på operation numera för det har hänt att hon fått en ordentlig panikattack när hon vaknat upp. I det här fallet var det tur att jag var kvar för det var just vad som hände när narkosen släppte och hon upptäckte att hon hade fått ett bandage igen. Av någon anledning hade E inte väntat sig det eller så kom hon bara inte ihåg vad som hade sagts före operationen angående det.

Efteråt har hon mått förhållandevis bra, ingen illamående och bra smärtlindring, däremot har hon givetvis inte mått bra psykiskt och därför har hon trots intensivt motstånd nu fått lugnande att sova på vilket jag är tacksam för. Hon behöver sova nu.

E ville skicka hem mig för att jag skulle jobba imorgon men det var inte en realistisk begäran. Det går inte att lämna henne när hon mår så som hon mått idag och det finns inget möte som är så viktigt att det motiverar att jag gör sålunda, något som hon dock givetvis har svårt att förstå.

Jag lovade henne redan igår att jag skulle lägga ut något i hennes blogg ikväll men jag valde att göra det i min egen blogg istället för det finns annat jag vill skriva som hon säkerligen inte kommer att uppskatta.



Det är inte alltid helt enkelt att vara gift med, och älska E. Idag var en av de där dagarna då jag faktiskt undrat vad det är jag har givit mig in på och hur det är möjligt att känna så som jag gör.

Jag kommer ihåg en gång när min son var tre månader gammal och plötsligt fick hög feber. Vi åkte in till akuten, fick vänta i vad som kändes som en hel evighet och sedan fick vi se på medan han utsattes för diverse undersökningar. Den känslan kommer jag ihåg mycket starkt än även om jag inte kan beskriva den på samma vis som E skulle kunna. Jag förmodar att alla som har barn har känt det där vid något tillfälle och vet vilka tankar som flyger genom huvudet då. Det är något liknande jag känner varje gång E ska genomgå en operation, dock starkare för jag har vid det här laget inte alls samma tilltro till läkarna som jag hade då när sonen var nyfödd.

Idag har jag sett henne gråta hela vägen till operation, jag såg paniken i hennes ögon när vi sa hej då och hur hon kämpade för att behärska sig inför personalen. När hon fick en panikattack efter operationen fick jag gå in till henne och försöka lugna. Därefter har jag suttit här och sett på utan att kunna göra något medan hon själv kämpade mot ångest och oro.

Det är så förbannat frustrerande och irriterande att jag inte vet hur jag ska hantera det. Hur ser man på när den man älskar går igenom ett helvete?

Hon underlättar inte heller för någon, även om hon tycks tro det. Hon släpper inte in, gör sitt bästa för att skona mig trots att det är det raka motsatta hon gör när hon envisas med att tiga och lida istället för att rasa och gråta. I stunder som dessa önskar jag att jag kunde få ta tag i henne och skaka henne tills hon släpper kontrollen tillåter mig att komma in.