Dagen efter operationen

Så var det dags för ännu en operation. Man skulle tro att man vänjer sig, vi har ju varit med om ett antal nu trots allt men så är dock inte fallet. Att stå utanför och inte kunna påverka och bara se på när någon man älskar lider är det värsta som finns och det går troligtvis inte att vänja sig vid.

Operationen lär ha gått bra enligt läkaren. Ella har dock inte mått speciellt bra efteråt med både smärta och illamående. Fortfarande är hon så pass smärtpåverkad att hon bara är vaken kortare stunder.

E har sett fram emot den här operationen. För varje dag som gått har hon blivit lite gladare och lättare till sinnes. Hon har varit så fylld av hopp de senaste dagarna att jag är orolig för vad som händer om operationen mot förmodan inte lyckas. Faktum är att jag även känner viss oro inför utsikten att operationen lyckas. Jag är rädd för att hon ändå kommer att bli besviken och ledsen över att det hon föreställt sig och räknat med inte är så mycket när det väl kommer till kritan. Det är dessvärre ofrånkomligt att hennes syn redan innan operationen var mycket dålig och redan då var hon i många situationer nästan helt blind. E, liksom alla andra människor, är dock så funtad att hon i det här läget bara valt att komma ihåg det som varit bra. Självklart är det som hon så ofta påpekar, vad som helst är bättre än totalt mörker, jag är bara rädd för att hon lägger allt för stor förhoppning i detta ”vad som helst”.

Hur operationen än går så kommer det att bli en tuff tid för henne nu. Jag önskar bara att jag kunde göra något för att göra det lättare för henne. Den här sista tiden har det varit alldeles för mycket redan som det är. Hur mycket mer ska hon behöva ta sig igenom? Och hur ska jag göra för att hon inte ska behöva göra det ensam?